Malkolm vill landa efter åtta stökiga år: ”Jag har jättefina förhoppningar”

Att Malkolm Moenza debuterade just 2012 för GAIS ska visa sig var lite symtomatiskt. Inte för att det gick som den gick på planen, snarare att säsongen blev så kaotiskt som den blev överlag. Nio år senare har Moenza nämligen fortfarande inte haft någon lugn säsong. 

Hur tiden i GAIS blev känner alla till. Vi vet också att Dalkurd inte är den mest stabila föreningen som finns i landet. Inte heller i Slovakien blev det någon vidare lugn och ro. 

Nu är Malkolm tillbaka i Sverige och i ett (förhoppningsvis) helt annat GAIS. För första gången på länge verkar saker vara på plats för både Moenza själv och GAIS om man ser på helhetsbilden.

– Det är som du säger, det finns en tydlig idé och plan både uppifrån och i tränarstaben. Nu har jag inte varit här överdrivet länge men det känns att det är något bra på gång, säger Malkolm till 11mars.se.

– Det spelade in när jag pratade med GAIS när de tog kontakt – jag klickade bra med Stefan, Fidde och så Nicklas som jag kände sedan tidigare. Det har varit avslappnat när jag pratat med honom (Karlström) i telefon, vi har kunnat vara öppna och ärliga med varandra. Det ser jag väldigt positivt på och kände att det skulle bli jävligt roligt att komma tillbaka. Det finns något här, och där vill man vara med och bidra med sina kvalitéer. 

När jag pratar med honom har han just kommit hem från en padelsession med sina gamla lagkamrater Adam Eriksson och Linus Tornblad. Eriksson spelar i Utsikten medan Linus letar klubb.
– Han kämpar och sliter! Han var i Utsikten förra säsongen tror jag, för drygt ett år sedan. Sen åkte han på en liten grej och har inte haft något sedan dess. Men han letar och sliter och förhoppningsvis kan han få något snart, det hade varit kul för honom att komma i gång igen, säger Malkolm och lägger till att Sebastian Möller är en annan tidigare lagkamrat han har kontakt med.

Det har ju blivit några lagkamrater genom åren för Malkolm på GAIS-gården. Jag frågar honom om hur hans första sejour i GAIS var, och om det var lite av en ”banter era”.

– Det var speciellt. Det var svårt att hitta en trygghet i truppen eftersom det var så mycket ruljans. Jag vet inte hur man ska förklara det riktigt, men på grund av den höga ruljansen varje säsong så var det svårt att hitta en trygghet i truppen och att ”vi har i alla fall varandra”. Nästa säsong var 50-60 procent av truppen utbytt och så fick man börja på nytt samtidigt som det redan var tufft som det var. Vi kämpade och slet men vi fick ingen medvind.

– 2016 tycker jag vi var stabila och gjorde många bra matcher, samt några sämre, men vi spelade bra fotboll i många matcher och kände att vi kunde bygga på någonting nu. Sen kom 2017 och så var det nytt igen med många nya spelare och så. Det är svårt att prestera om det inte finns en trygghet i truppen och när man får lära känna nytt folk varje säsong.

Just 2017 var året som Malkolm skulle komma att lämna GAIS. Många supportrar satte nog kaffet i halsen när nyheten att han lämnat för seriekonkurrenten Dalkurd dök upp på GAIS.se

– Det blev ganska…”naturligt” är väl fel ord. Men när jag kom tillbaka 2017 (till uppstarten) så var det mycket nytt igen och det kändes tråkigt. På sommaren tänkte jag inte att jag skulle lämna, men så kom Dalkurd in i bilden och de var jäkligt intresserade och ville ha mig.

– De låg bra till i Superettan, hade något jäkligt bra på gång och spelade en rolig anfallsfotboll. Det var ett läge och var en bra timing för att testa vingarna lite högre upp. Det var mer det, att man ville ta chansen i ett lag som flög framåt, som verkligen ville ha dit mig så pass mycket. Det kändes skitkul, i fotboll vill man spela så högt upp som möjligt och de låg etta eller tvåa när jag skrev på. Det var lite delat men också kul och intressant och jag har utvecklats jättebra. Det är inget jag ångrar i efterhand, rent fotbollsmässigt.

Övergången rörde upp känslor av naturliga skäl. Att Malkolm Moenza – som är från Göteborg och en av få egna produkter som blivit ordinarie, och dessutom blivit avbildad på ett tifo – lämnade för en konkurrent gjorde ont. Kübler-Ross-modellen beskriver ju sju steg av sorg och där är steg ett förnekelse och steg två ilska. Jag skulle vilja lägga in förkrossande besvikelse däremellan, för det var nog den känslan som först dök upp bland gaisarna innan ilskan.

– Det har man också förståelse för i och med man varit där såpass länge och har ett hjärta för klubben. Man har alltid känt sig uppskattad av supportrarna i GAIS vilket har varit hur kul som helst, så jag förstår de som var besvikna på mig. Det är inga konstigheter så, säger Malkolm om reaktionerna som blev.

– Samtidigt så är jag tacksam för det var många som förstod mig med och som unnade mig att ta det här steget. Fotbollen fungerar så här, jag som spelare kommer vilja ta chansen att utvecklas och jag hade stått still i GAIS ett tag, jag kom inte så mycket längre i min utveckling. Jag var glad över att få chansen men förstår till 100 procent de som visat så mycket uppskattning för mig under åren. Det är något jag aldrig skulle ifrågasätta.

Lämnar man Willys för ICA blir ingen ledsen, men lämnar en publikt fotbollslag för ett annat så kommer man röra upp känslor på ett eller annat sätt. Har man med det i tankarna när man byter lag, att man känner empati för supportrarna?
– Det känner man absolut. Jag har många vänner bland supportrarna som jag känner väldigt bra, jag håller fortfarande kontakten med Daniel Björnalm som jag snackar med. Så man känner empati. Men det blev tråkigt när jag lämnade, det blev lite halvstökigt. Jag fick inte ut det jag ville säga då, till fansen, eftersom det blev så hafsigt. Nyheten släpptes och så var det bara pang-boom på allt. När jag lämnade så var det den delen jag saknade, man hade skaffat relationer med många supportrar. 

Du lämnande i princip i samma veva som Bosko Orovic kom in. Hade du på känn vad som stundade, och att det var därför du flydde?
– Nej, faktiskt inte (skratt) ! Jag kände till Bosko och har många vänner som haft honom. Det blev lite oturligt – han ville jättegärna ha kvar mig och jag sa till honom att det hade varit kul att testa på det med, för han stod också för en rolig fotboll av det man hade hört från vänner och andra klubbar. Men så är fotbollen ibland, allt kan inte bli hur bra tajmat som helst hela tiden. Så det handlade inte om Bosko, att jag lämnade för att han kom in.

Nyktert sätt kan man förstå det sportsliga beslutet att lämna ett krisande GAIS för ett Dalkurd på väg upp, men det som däremot inte går att förstå är att man självmant lämnar Göteborg för att bo i Borlänge?
– Det är en ruggigt ful stad. Det var första gången jag flyttade från Göteborg och kände att det skulle bli kul att testa på något nytt. Det var nyttigt för mig personligen, att ta det steget och flytta till en annan stad, och lämna sin Comfort zone. Det har utvecklat mig som människa och jag har träffat nya vänner och folk. Sen var jag själv i Slovakien ett halvår och det hade jag inte klarat lika lätt om man inte testat på det innan. Borlänge var inte ”wow, vilken stad!” men man definierar sig själv som en fotbollsspelare: Man gör inte så mycket mer än att gå till träningen och sen hem igen. Det är inte så mycket mer, det jag gjorde hemma i Göteborg gjorde jag i Borlänge med. 

Malkolm återkommer ofta under intervjun om sin tid i Dalkurd och han gör det i positiva ordalag, men köper samtidigt bilden av det ”plastiga” Dalkurd.

– Jag förstår hur det har sett ut utifrån och man läste vad som skrevs om klubben i media när man spelade där. Men det gör inte klubben någon rättvisa heller. Jag har jobbat med så jäkla fina människor som brinner för det men som kanske saknat kompetensen. Det är en väldigt familjär klubb, alla är accepterade på alla olika sätt och man får vara sig själv. Jag har bara gott att prata om Dalkurd faktiskt. Sen har det varit rörigt när man varit i klubben och man tänker ”vad fan händer nu” (skratt). Men i efterhand, när man ser tillbaka på det, så har det varit tre roliga år i föreningen. Man har fått lära sig mycket som man förmodligen inte skulle fått uppleva i en annan förening. 

Dalkurd spelade i Allsvenskan så sent som 2018 men spelar nästa säsong i division 1, så det har varit en stormig tid även där.

– De har försökt att bli bättre men problemet har varit att de saknat kompetensen runt om då de har gått upp i seriesystemet så fort. Det har blivit fel ganska många gånger men de fortsätter försöka. Jag har mycket gott att säga om Dalkurd men förstår att de upplevs plastiga från supporterhåll, med stadbyte och nu namnbyte som de snackade om nyss. 

– När jag kom till Borlänge var det verkligen en enhet, vi gjorde allting tillsammans. Tränade, käkade, satt på caféer och hängde hemma. Allt var så öppet, det kändes om man varit där ett år redan efter en vecka, man bjöds hem till folk på spelkvällar och sånt. Det var enkelt att komma in i laget.

Du spelade en del allsvensk fotboll med Dalkurd. Kändes det som det var den nivån du passade för rent kvalitetsmässigt?
– Det var målet när man gick dit, att få chansen att spela i Allsvenskan. Vi hade ett jättebra och konkurrenskraftigt lag och det kändes på riktigt, att man verkligen får tävla. Jag spelade inte så mycket de första sju matcherna men resten spelade jag nästan 90. Vi var nykomlingar i Allsvenskan och hade i princip 30 bortamatcher. Vi tränade på kommunala planer och fick byta om i baracker – trots det var vi nära att lösa kontraktet. På sommaren var klubben nära att gå i konkurs när den berömde investeraren lämnade, så det var ett rörigt år.

–  Vi hade en bra trupp och skulle lätt hållit oss kvar enligt mig, om vi hade haft andra saker på plats. Det var inte optimalt för en nykomling att ha 30 bortamatcher och träna på riktigt kassa planer. Vi skulle möta AIK hemma men kunde inte träna dagen innan för att det var en fotbollsskola på planen. Nu garvar man åt det men där och då blev man förbannad, men det är jäkligt roliga minnen!

Efter två kaotiska klubbar blev det i januari 2020 en flytt till slovakiska FK Spartak Trnava, en klubb med en anrik historia och som enligt Malkolm verkade ha mycket på plats när han anslöt.

– Jag gjorde en bra säsong i Superettan 2019 och ville testa på någonting. Det fanns lite intresse i Sverige som aldrig blev aktuellt. Då visste jag inte vad jag skulle göra riktigt. Dalkurd ville att jag skulle stanna men så ringde min agent i mitten av januari. Han hade en spelare i Norrby, Dijan Vukojevic, som precis hade blivit klar för den här klubben. De hade precis fått sålt sin vänsterback och tog kontakt med min agent. De hade väl kollat upp mig och gillat vad de såg, och så frågade min agent om jag ville köra på det. Först tänkte jag ”ah, det vettefan”. Man har ju ingen koll på Slovakien så vi åkte ner och kollade lite för att jag skulle få mig en bild.

– När jag kom dit blev jag övertalad av faciliteterna och hur professionellt det var, det var en helt annan nivå. Man kom från några röriga år i Dalkurd där man knappt hade ett omklädningsrum och helt plötsligt hade man verkligen allt på plats. Arenan var jättefin med toppgräs. Man kände att det här kunde bli skoj! Jag körde på det och skulle se hur det blev. Det var kul i början men sen kom ju pandemin, då blev det tuffare. 

Det finns otal av historier av svenska fotbollsspelare som gjort halvåriga sejourer ute i Europa för att sedan komma tillbaka lika snabbt då man märkt att allt inte var så bra som det verkar i sin nya klubb. Malkolm Moenza historia kan läggas till den listan.

– Man uppskattar Sverige mer nu, här funkar systemen och sånt. Så var det inte i Slovakien riktigt, speciellt när det blev som det blev under Coronan. Klubben fick panik och hade svårt med lönerna. I Sverige får man ofta hjälp med sånt men där så var det mer ”du ska gå ner i procent på din lön, annars spelar du inte”. Sportsligt gick det jättebra och vi tog oss till playoffen då vi slutade topp-sex. Vi spelade ganska bra men torskade sista matchen som skulle ta oss till Europa League-kvalet. Men man hade suttit instängd i två och en halv månad och kände att det var segt – sen började lönerna krångla…det jag ville göra där var att spela fotboll.

– Det var en lärorik tid och mycket bättre liga än vad jag trodde. Jag är glad att jag kom dit och fick spela matcher, klubben ville verkligen ha kvar mig, så jag är glad att jag tog det steget. Det blev inte som man hoppades men alla hade det tufft under den tiden, de har folk fortfarande, så man får vara glad att man kunde spela fotboll i alla fall.

Det blev bara ett halvår i klubben innan han flyttade hem till Sverige igen. 

– Jag pallade inte att stå och jaga min lön: Man har suttit instängd och så får man knappt betalt för det. De ville förlänga ett år till men jag ville hem och landa i det och ta beslut då. Serien blev uppskjuten och tog slut på en torsdag och så sa förbundet att nästa säsong skulle börja på måndagen, så vi fick två dagar ledigt. De sa att jag kunde få vara hemma (i Sverige) en vecka om jag ville, innan jag skulle åka tillbaka, men att jag skulle ta ett beslut tills på måndag om jag skulle vara kvar eller inte. Jag åkte hem men kände att det inte var aktuellt att åka tillbaka. Man ville bara vara hemma och ta det därifrån, det blev så stressigt med att ta beslut.

Många supportrar hade hoppats på en återkomst i GAIS, men fick för andra gången se Malkolm posera i en Dalkurd-tröja på deras hemsida. Det kunde dock slutat annorlunda:

”Jag tycker om Dalkurd också men hem är där min familj bor och det är GAIS och Göteborg”

– Nicklas (Karlström) hade hörde av sig i somras och vi är vänner, han är min gamla U21-tränare. Vi stämde av lite och jag frågade vad syftet var, om något var på gång och om jag i så fall kunde ta ett beslut. Men då var det andra positioner som skulle fyllas så jag fick det till mig att det inte skulle bli aktuellt på sommaren. Då hade jag Dalkurd som ville ha tillbaka mig, och jag ville bara komma i gång med fotbollen igen. Jag hade kvar lägenheten och tjejen bodde kvar i Uppsala.

När Malkolm presenterades sa han att han ville komma ”hem” igen. Många gaisare ställde sig då frågan: Hur kan en Majorna-pojk, som är fostrad i GAIS, benämna en klubb utan hem som just ”hem”?

– Det är la rätt uppenbart vad mitt hem är. Det var mer hem till Sverige jag syftade på i så fall. Jag tycker om Dalkurd också men hem är där min familj bor och det är GAIS och Göteborg. Det var inte mer än så, för mig var det inget konstigt. Det var att jag skulle komma hem till Sverige, förklarar han.

Du har åtta stökiga år bakom dig. Är du hemma för att stanna och landa lite nu?
– Jag har jättefina förhoppningar på klubben och det är kul att se vad vi kan göra i år, vi har något på gång som sagt. Ambitionen är att spela så bra fotboll som möjligt för egen del och för att hjälpa laget. Man vill hela tiden utvecklas och bli bättre. Jag ser fram emot tiden vi har framför oss. 

– Det är väl den här vinnarmentaliteten som varit svår i GAIS i många år. Det ska bli kul att komma in med energi och fart! Superettan för mig är ingen svår serie egentligen, alla slår alla, så det handlar om att hålla en jämn nivå: Att spela så pass många bra matcher och få lite flow i det. Man kan vara med och vinna många matcher i år och det hade varit extra kul nu när man är tillbaka. 

Vill du utveckla biten med ”vinnarmentalitet”?
– Det är så det har varit. Det har varit lite ängsligt och inte funnits någon trygghet i varken truppen eller runt om, när jag var där. Det var mycket spelarruljans där det var svårt att få till det, och så gick det tungt i serien. När jag kom till Dalkurd lärde jag mig lite att man skulle gå ut och vinna varje match, det var ganska så simpelt. Vi ska spela vårt spel oavsett vad som händer, det är bara att fortsätta. Man fick lära sig mycket för det var sån jäkla fart i Dalkurd. Alla spelare skulle göra det som de var bra på, konstant, det är därför du är på planen. Även när vi leder med 3-0 så ska vi spela på vårat sätt och fortsätta mata på. Det är mer att bygga på sånt, med självförtroende. 

– GAIS har förmodligen plockat in mig för att jag är bra på att komma upp på kanten, det är min specialitet att springa runt och slå inlägg på under- och överlapp. Då ska jag göra det konstant även om jag misslyckas två, tre gånger. Det är därför jag är här! Man ska göra det som man är bäst på. Jag driver ogärna in med högerfoten och skjuter med den, där är jag inte bra. Alla måste tro på sig själva även om det låter så himla klyschigt. Gör alla det de är bäst på så kommer du vinna matcher, så är det. Det är fullt möjligt att vinna många matcher i Superettan, sen får man se vart det landar. Målet är att vinna så klart. Det är sällan man går ut i en match och känner sig nöjd med ett kryss, det ska man inte vara på våran nivå.

Som Malkolm själv nämner är det på kanten vi är vana att se honom. Han gjorde ett kort inhopp mot Falkenberg senast och redan där gick det att känna igen hans patenterade löpningar och inlägg.

– Jag blev jäkligt imponerad av grabbarna. De började bra med en rivstart. Sen var det en bra nivå hela matchen, för att vara på försäsongen. Många fina kombinationer och ett bra passningsspel. Det såg lovande ut! Det var lätt att komma in i det för folk tänker på samma sätt kring hur fotboll ska spelas, man connectade med alla fort. 

Har ni pratat vilken position du är värvad till?
– Nja, vi har inte satt någon position så sätt. Spelar vi 4-3-3 så är det vänsterbacken som är aktuell, det är där jag trivs bäst. I 3-5-2 spelar jag gärna wingback och så kan jag spela vänsterytter med, men det är inte den bästa positionen för mig, jag får inte ut så mycket av den. Det är vänsterback jag vill spela som!

Till sist, för några år sedan berättade du i en intervju att du inte äter sås. Är det fortfarande så?
– Det stämmer. Jag har utvecklats lite kanske, men det är fortfarande långt ifrån att äta sås. Jag har svårt för det.

Gäller det även ketchup och senap?
– Ketchup går bra att ha på en hamburgare typ, men jag skulle aldrig ha det på en spaghetti med köttfärssås. Det finns inte. Det finns ingen röd tråd det. Tjejen klagar på det när hon lagar mat, jag är ganska kräsen när det kommer till mat.

Text: Victor Westlund

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *