Drömelvan

Att omsättningen av spelare i GAIS varit ovanligt hög under den här Superettansejouren är det nog ingen som kan argumentera emot. I vintras försökte jag räkna ut hur många spelare som föreningen haft kontrakterade till A-laget sedan 2013 men gav upp när jag nått 100 då jag insåg att jag aldrig skulle orka kontrollräkna siffran en gång till. Ruljangsen av spelare är faktiskt på en sån absurd nivå att jag ungefär en gång var sjätte månad brukar dra igång en liten lek bland gaisarna på Twitter. Upplägget är enkelt, man lägger upp bilder på spelare som representerat Grönsvart under de senaste åren och så ska folk gissa vem spelaren på bilden är. Sjukt nog händer det titt som tätt att man faktiskt inte har en aning om vem det är man sitter och tittar på.

När jag intervjuade Calle Elfgren Nyström tidigare i år bad jag honom ta ut sin drömelva av de spelare som han haft som lagkamrater under sin tid i GAIS. På en del positioner tog det ganska lång tid innan Calle efter långt grubblande och diverse reservationer kunde välja ut ett namn. Efter mitt samtal med Calle började jag själv grubbla på vilka jag hade tagit ut till min drömelva. Insåg, precis som Calle, tämligen omgående att det är lättare sagt än gjort att välja ut elva favoriter av över 100 spelare (om vi nu alltså avgränsar oss till spelare i GAIS under den här sejouren i Superettan, vilket vi för enkelhetens skull gör). Från början var min tanke att jag med den här texten skulle presentera min drömelva av spelare i GAIS 2013-2021, men istället blev det ett gäng elvor med lite olika teman. Hänger ni med? Bra, håll i er för nu det blir många namn och vaga motiveringar.

Drömelvan (4-2-3-1)

Vi börjar helt enkelt i rätt ordning med en klassisk drömelva. Dom i min mening bästa spelarna som representerat GAIS sedan 2013.

Målvakt: Tommi Vaiho.
Den position med kanske allra hårdast konkurrens, för är det något som vi blivit bortskämda med i GAIS de senaste åren så är det bra målvakter. I sina bästa stunder skulle Damir Mehic, Marko Johansson eller Mathias Karlsson mycket väl ta platsen mellan stolparna i min drömelva. Valet faller dock på Tommi Vaiho som i högform är en otroligt duktig linjemålvakt och dessutom bra allround. Dessutom betedde sig Tommi alltid exemplariskt under sin tid i GAIS. Han förstod klubben och fansen, det är en egenskap som jag håller högt. Kan verkligen unna Tommi SM-guldet han tog efter sin tid hos oss, även om det var med Djurgården. Tommi tycker om oss, och vi vet att det är sant. Hugga DIF!

Högerback: August Wängberg.
Superettans Cafu. I sina bästa stunder äger Agge hela högerkanten, från kortlinje till kortlinje. I Superettanmått-mätt så håller han en väldigt hög lägstanivå och en otrolig högstanivå. Den instoppade tröjan, de uppdragna strumporna, håret, löpningarna, när han sparkade en boll i pungen på en liggande Akropolis-spelare, vad mer kan man begära? Agge är på något märkligt vis så mycket gaisigt publikfrieri utan att han ens försöker. Att det varit Allsvenska klubbar som ryckt i kaptenen är föga förvånande. Given i drömelvan!

Mittback: Calle Elfgren Nyström.
Den givna kaptenen och ledaren. Stark, stabil och bra på huvudet. Finns väl inte en människa som inte skulle få spaghetti i benen om Calle kom rusandes mot en med sina älgkliv och dobbarna före. Stundtals fick Calle mycket kritik under sin tid i GAIS. När spelet hackade var han en av spelarna som oftast fick klä skott för vår kritik. Man skulle kunna argumentera för att vi haft skickligare mittbackar i klubben men Calle var i sina bästa stunder en mycket bra Superettanback. Lägg där till hur han, trots att läget flera år i rad såg förtvivlat ut, aldrig vek ner sig och kämpade säsongen ut.

Mittback: Björn Andersson.
Störst, bäst och vackrast. Det kändes alltid tryggt med Björn i backlinjen. En mittback av klassiska mått, en rejäl och resolut spelare. Plus i kanten för hans offensiva kvaliteter, och visst gjorde han en del bra insatser som anfallare men i ärlighetens namn så var det ingenting mot hans insatser som mittback.  

Vänsterback: Kenneth Gustafsson.
Kung Kenneth, vem annars? En klubblegendar efter sin 13 år långa sejour som spelare i klubben. I sina bästa stunder en riktigt bra klassisk vänsterback, ingen jävla ”wingback” här inte. Otroligt fin frisparks- och inläggsfot.

Central mittfältare: Dusan Djuric.
Dusan gjorde bort sig rejält i fjol när han i en match mot Umeå slängde ur sig rasistisk sörja mot en motståndare. Bättre blev det inte när man från TV-soffan tydligt hörde vad som sades men att Dusan trots detta försökte låtsas som att det hela var uppdiktat i efterhand. Nåja, om vi väljer att bortse från allt det där och istället fokuserar på den Dusan vi fick se i GAIS. Det var en åldrande och småskadad Dusan som sällan gjorde 90 minuter i en match och som inte alltid var given. Trots detta så är Dusan Djuric kanske den största fotbollstalangen vi sett i GAIS på jag vet inte hur länge. Vi lär i alla fall aldrig få en spelare i laget igen som gjort ett sånt här mål borta mot Milan. Vilken o-t-r-o-l-i-g fotbollsspelare det ryms i den där sargade kroppen. Med den spelförståelsen och passningsfoten spelade det ingen roll om han gick istället för att springa.

Central mittfältare: Adnan Maric.
Hans ankomst inför hösten blev kanske den enskilt viktigaste anledningen till att vi lyckades vända på steken och ro hem kontraktet. Han gjorde direkt hela laget mycket, mycket bättre. Med den pondus och driv han tagit över ledarrollen på GAIS-mittfält är det svårt att förstå att han bara är 24 år. Bra fysik, rivig i såväl offensiv som defensiv, gör alltid jobbet. Den typen av spelare man hatar att möta men älskar att ha i sitt lag.

Offensiv mittfältare höger: Kieron Cadogan.
Det är något med hela Kieron Cadogans fotbollskarriär så gör honom så otroligt älskvärd och gaisig. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är dock som gjorde Kieron så otroligt lätt att tycka om. Kanske att han kom upp i Crystal Palace tillsammans med Wilifred Zaha och känslan är att det nästan, bara nästan, hade kunnat vara Kieron som gjorde succé i Premier League om bara ödets lotter fallit annorlunda. Kanske att han satte två otroliga frisparkar i en och samma match mot Varberg. Eller kanske för att han stundtals visade prov på en väldigt hög högstanivå. Kanske är det för att hans namn är coolt och man är smittad med ett synnerligen svårt fall av anglofili, så svårt att man antagligen hade stått och applåderat som ett fån om Liam Gallagher kom klädd i en parkas med bajs och strössel på när han nästa gång äntrar scenen på Glastonbury. Eller kanske att han efter åren i GAIS härjat runt och fortsatt ösa in poäng i de engelska amatörligorna. Antagligen rör det sig om en kombination av ovanstående punkter. I min drömelva är han i alla fall given.

Offensiv central mittfältare: Ariel Lassiter.
Kanske den spelaren som var närmst att hamna utanför elvan. Men få spelare har gjort ett sånt intryck på mig under en så kort tid i GAIS som Ariel Lassiter gjorde. Kommer in i Peo Ljungs totalt värdelösa upplaga av GAIS anno 2014 och lyckas få oss att stundtals se riktigt bra ut. Fin teknik, bra speluppfattning och en härlig speed. Numera regelbunden spelare i såväl Dynamo Houston i MLS som i Costa Ricas landslag.

Offensiv mittfältare vänster: Luther Singh.
Antagligen den bästa spelaren vi sett i GAIS på jag vet inte hur länge. Det han kan åstadkomma med sin teknik och snabbhet har vi inte varit i närheten av efter att han lämnade. Förvisso hade han en del lite svagare perioder men Luther är en spelare som verkligen har förmåga att göra det lilla extra.  Kommer aldrig glömma hans debutmatch mot Degerfors där han sätter in kvitteringen med ett riktigt drömmål. Han var allt man hade hoppats på att Pule skulle vara, och lite till. Så här sa Calle Elfgren Nyström om Luther Singh och hans mål i premiären mot Frej 2016 i sin intervju med 11mars.se ”Att som lagkamrat inte ens behöva göra något annat än se på, det är få spelare som kan göra det.”.

Forward: Edin Hamidovic. En spelartyp som jag verkligen gillar, en snabb och djupledslöpande forward med näsa för mål och en väldigt hög högstanivå. Jobbig att möta, om vi ska prata i fotbollsfloskler. Fint målfacit alla sina säsonger i Superettan.

Journeyman-elvan (4-3-3)

Spelare kommer och går. Här är en elva med spelare med klassiska ”Journeymen”, fotbollens vagabonder. Ena dagen i GAIS, nästa i Jordanska högstaligan eller liknande.

Målvakt: Harry Wright.
Har en ful halstatuering och släppte nästan in mål mot Ekedalens SK i cupen.

Högerback: Netinho.
Han gjorde det ganska bra under sin säsong i GAIS. Numera tillbaka i Brasilien där han hänger på stranden och spelar volleyboll i små, små badbyxor.

Mittback: Mavroudis Bougaidis.
”Greken”, en rakt igenom älskvärd människa som dessutom kunde kasta riktigt långa inkast. Hade förmånen att få intervjua honom för GAIS.se när han var i klubben och blev imponerad över både personen och fotbollsspelaren Mavroudis.
Efter 3-0 matchen i sista omgången mot Varberg 2017 (där Mavroudis gjorde ett av målen) var han först på plats på John Scotts för att äta burgare och dricka bärs med supportrarna. Han var också den första som stack därifrån. Tydligen gick han fram till sina lagkamrater och sa ”See you guys!”. Det var sista gången någon av de andra spelarna i laget hörde av honom.
Är för tillfället inne på sina andra sejour i Polen efter att han lämnade GAIS.
Det sista jag hörde från Greken var ett meddelande på Whatsapp ”Thanks again…it’s nice experience that i played for gais but it’s not in my hand to stay…”

Mittback: Henrique Moura.
Instagramkingen. Som man följde hans upptåg på sociala medier. Ingenting var för litet för att rapporteras till följarna hemma i Brasilien. Från källsortering till stadsplanering. Har sparat en skärmdump med en messengernotis från min vän Linus som sammanfattar hela säsongen 2019 efter att Henrique Moura kom till GAIS. ”Moura är och pantar igen!”. Var inte bara ett geni på sociala medier utan också en väldigt bra mittback. Efter en kort sejour i Brasilien är han numera tillbaka i sin frus hemland Costa Rica och spelar i högstaligan. Verkar på hans instagram som att han hänger mycket på något frozen yoghurt-ställe också.

Vänsterback:
Liam Loyd Davis.
Kieron Cadogans kusin. Otroligt bra namn och ett fotbolls-cv som andas Tipsextra, pissljummen bitter och sega bleka ”chips”. Gjorde avgörande målet i premiären mot Frej 2017. Spelar numera i Torquay United i engelska femteligan.

Mittfältare:
Ásgeir Börkur Ásgeirsson aka Burken.
Han hade onekligen ett utseende som tilltalade många gaisare med sitt skägg, tatueringar och allmänt hårda yttre. När han dessutom uttalade sig i media om att han var ”Som Gennaro Gattuso fast bättre med fötterna” väcktes även mitt intresse. Sanningen var dock långt därifrån. Hans tid i GAIS kan i snällaste ordalag beskrivas som medioker. Har ett tydligt minne av en match någon gång på vår/tidig sommar 2014 när Burken slår pass nummer 150 strax under knäet på en medspelare och en farbror framför mig på läktaren skriker ”MEN ÅK HEM OCH BÖRJA MED VALJAKT ISTÄLLET”. Burken tog gubben på orden och spelar numera både i metalband och HK hemma på Island.

Mittfältare:
Renny Smith.
En ungdomskarriär i Chelsea och Arsenal bådade onekligen gott. Men Renny Smiths låneperiod i GAIS var ingen höjdare. Efter en sväng i Italien (bland annat i tyskspråkiga Südtirol) gjorde Renny två fina säsonger i nederländska Dordrecht. Numera huserar han I WSG Tirol i sitt andra hemland Österrike.

Mittfältare:
Craig Henderson.
Kommer ni ihåg att vi hade tre spelare från Nya Zeeland samtidigt? Ganska sjukt faktiskt. Craig Henderson lämnade inte direkt samma avtryck som Dan Keat och Steven Old dock. I Mjällby hade han varit bra stundtals men kom aldrig till sin rätt i GAIS. Numera i Indy Eleven i USA.

Forward: Nikola Asceric.
Har representerat 17 (!!!) klubbar sedan 2009. Började säsongen i GAIS ganska bra men försvann redan till sommaren. Efter GAIS har han hunnit med vändor i både Serbien och Indonesien. Återfinns numera i Förenade Arabemiraten.

Forward:
Wagsley.
Wandersons kompis! Har represneterat 18 (!!!!) klubbar sedan 2009. Gjorde ett fint mål som skickade ner BP i division 1. Sedan dess gjort succé i Jordanien och spelat i både Indonesien och Bangladesh.

Forward: Bobby Warshaw.
Efter succén i Ängelholm hade man ändå ganska höga förväntningar på Bobby. Tiden i GAIS blev dock inte särskilt lyckad, men i ärlighetens namn var väl inget särskilt lyckat när Peo Ljung styrde skutan. Efter GAIS spelade han en tid i Norge och USA innan han la av 28 år gammal. Numera fotbollsanalytiker och expert i amerikansk tv och författare.

Va? Vem?-elvan (4-4-2)

Det finns en del spelare som man glömt bort. En del går knappt att minnas att man sett på plan överhuvudtaget (vilket nog faktiskt är sant för ett gäng av nedanstående.

Målvakt: Charfeddine Cherif.
”Sheriffen” som vände i dörren och aldrig syntes till.

Högerback: Stefan Ilic.
Han hade spelat i Syrianska eller hur var det?

Mittback: Johan Ramhorn.
Har en tvillingbror, tror jag.

Mittback: Filip Trajanovski.
Spelat ungdomslandskamp för Nordmakedonien men ingen match för GAIS.

Vänsterback: Allan Mohideen.
Var även i Öis ett tag va?

Mittfältare: Ziyad Basson.
Kompis till Luther och Pule som plockades in för att hålla dom sällskap. Eller något sånt?

Mittfältare: Benjamin Eriksson.
Här är det helt blankt.

Mittfältare: Enis Maljici.
Jag känner igen namnet i alla fall

Mittfältare: Patrik Wallin.
???

Forward:
Fredrik Jonsson.
Han var ganska lång va?

Forward: Måns Saebbö.
Också rätt lång?

Floppelvan (3-4-3)

Min ursprungstanke var att sätta ihop en elva med de sämsta spelarna. Men det känns faktiskt ganska orättvist, många spelare som inte presterat i GAIS har ju lyckats i andra miljöer. Dessutom skulle jag få dåligt samvete, tänk om Marcus Översjö skulle läsa den här texten och bli sårad. Det är så mycket enklare när man får gå på fotboll och kan skrika direkt till folk vilka värdelösa sopor dom är, det känns på något märkligt vis mer humant. Hur som haver skrotade jag idén om den sämsta elvan för att istället göra en flopp-elva med spelare som inte levde upp till förväntningarna. Det känns väl lite mer ok än att säga rakt ut att dom är kassa? Eller vad säger du Marcus?


Målvakt: Oliver Gustafsson.
Har ett enormt GAIS-hjärta men går man till blåvitt så får man skylla sig själv. Jag är fortfarande besviken.

Mittback: Emil Eliasson.
Otroligt låg likeability. Skrev dryga tweets när vi torskade mot Utsikten (som han var utlånad till från GAIS).

Mittback: Marcus Översjö.
Lika dålig försvarare som anfallare. Efter hans succé i Falkenberg hade man betydligt högre förhoppningar.

Mittback: Calle Svensson. Var verkligen inget vidare i GAIS. Gick lite bättre i Västerås men då skaffade han istället en helhemsk frisyr så det slapp vi se i alla fall.

Högerytter: Pule Maraisane. Få spelare har väl blivit så hypeade som Mister Z. När allt var klart kommenterade sportchef Jonas Lundén så här till Fotbollskanalen ”Det är en offensiv kraft som vi får in, han kan spela på flera positioner, är bra en mot en, det är en ung spelare men vi har lyckats med afrikanska spelare tidigare så det ska nog gå bra nu med.”

Man kan ju fråga sig om Lundén överhuvudtaget hade scoutat Pule för det lilla vi fick se av honom på plan var stundtals farsartat. Men vi älskar såklart Pule ändå, jag önskar bara att hans tid i GAIS hade blivit bättre.

Central mittfältare: Rickson Mansiamina.
Han kom på lån från AIK och hoppade in i den dötråkiga 0-0 premiären mot Norrby 2017. Matchen var så tråkig att när Rickson gjorde någon dribbling på mittplan förärades han med stående ovationer och ett ”O-ah Rickson”. Helt oförtjänt. Kan inte minnas om han spelade något mer i Grönsvart men aldrig förr har en spelare behövt göra så lite för att få så mycket hyllningar.

Central mittfältare: Johan Lundgren.
Var stundtals ganska bra men ska väl inte ha varit den mest seriösa fotbollsspelaren. Synd, för det fanns något där. 

Vänsterytter: Karl Bohm.
Bosko-värvningarnas Bosko-värvning. Fick ta emot oerhörda mängder kritik från fansen, ibland med rätta och ibland orättvist. Har en högre nivå i sig som vi fick se väldigt lite av i GAIS.

Forward:
Teteh Bangura.
Succé i AIK 2011, proffs i Turkiet och Israel, en kort sejour i Mjällby för att sedan hamna i GAIS. I efterhand en av de märkligaste värvningarna vi gjort i modern tid. De få matcher han spelade var han totalt under isen. Inte spelat fotboll sedan han lämnade GAIS.

Forward: Gabriel Altemark Vanneryr.
Om alla snutar var lika långsamma som GAV hade man kanske satsat på en karriär som tjuv. En spelare som öst in mål i andra Superettanklubbar men som var helt värdelös i GAIS. Hade höga förväntningar på helikopterpolisen men det lyfte aldrig i Grönsvart (förutom när han spelade i Varberg)

Forward: David Johannesson.
Ger man sig själv det otroligt töntiga smeknamnet ”Sniper” måste man kompensera genom att göra minst 10-15 mål per säsong. Det gjorde inte Johannesson. Likt GAV bättre i andra klubbar än GAIS.

Det var mina GAIS-elvor. Hur ser era ut?


Text: Axel Fälth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *