Krönika: Kontinuitet, vad fan är det?

Bild: Mattias Järelöv


Jag kan inte komma på när jag senast såg GAIS vinna på plats. Det måste varit någon gång under hösten 2019. 2020 hann jag med någon match i cupen och den sedvanliga torsken mot Lindome innan pandemin satte stopp för fler besök. Årets två besök på Gamla Ullevi har även de bjudit på förluster.

Nu när jag tänker efter kan jag faktiskt inte ens komma ihåg när jag senaste såg Grönsvart spela oavgjort. För någon som inte är fotbollsintresserad måste det verkligen framstå som helt obegripligt att man fortsätter utsätta sig för den här förödmjukelsen.

En klar 2-0 förlust hemma mot jumbon Brage. Med nyktra ögon får man medge att det nog kändes rättvist, Brage har en bra matchplan och får matchen precis dit de vill. När Leo Pllana satte straffen efter 10 minuter började det redan kännas uppgivet. Den här upplagan av GAIS är i dagsläget inte i en position där man vänder matcher direkt. Det blev i alla fall ett antal kära återseenden av bekanta på läktaren. Det är först nu som jag inser vilken omställning det varit att följa GAIS på distans under pandemin, hur mycket enklare det är att få brottas med jobbiga känslor när man gör det i grupp. Den ljumna bärsen på ETU var inte heller så dum.

Det har snart gått tio år sedan GAIS åkte ur Allsvenskan och sedan dess har mycket förändrats samtidigt som ingenting har hänt. Känslan efter dagens match att vi ännu en gång tagit ett steg längre från ett avancemang eller närmre en degradering bort från elitfotbollen. Stefan Jacobsson kan såklart inte klandras för vad som skedde innan han kom in i bilden. Men när Stefan Jacobsson presenterades som ny tränare i GAIS i november 2019 var vi nog många som kände en försiktig optimism. Äntligen ett mer anonymt tränarnamn, någon som ska stå för stabilitet och kontinuitet och som ska ta GAIS till nästa nivå. Bit för bit, steg för steg skulle vi resa oss.

Jag gillar Stefan, han känns som en genuint sympatisk och bra person. Viktiga egenskaper hos en ledare. Han verkar även vara en uppskattad ledare bland såväl spelare som branschkollegor och jag är övertygad om att han är mycket kompetent inom sitt yrke. Men jag är inte längre säker på att han är personen som kommer ta GAIS framåt. Visst, stundtals har det sett lovande ut men om vi fokuserar på resultat, och det ska vi, så står vi fortfarande och stampar på samma ställe.

Mina förväntningar efter år av härdande gaisande är lågt ställda men ändå blir jag besviken. Det ser håglöst och oengagerat ut, ingen av spelarna på planen verkade efter slutsignalen bry sig om att man precis inkasserat den sjunde förlusten på de senaste åtta matcherna. Var är ilskan? Var är passionen? GAIS har tagit tre av totalt tjugofyra poäng sedan den där kvällen mot Öster i början av maj. Det är en sån horribel resultatrad att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Hur många hörnor har vi släppt in nu? Hur många individuella misstag har satt oss i skiten? Att inte ens få med sig ett par oavgjorda resultat på dom här matcherna är inget annat än bedrövligt.

Innebär det här att jag tycker att Stefan borde sparkas? Jag vet inte helt ärligt inte, men jag tror det är dags att den sportsliga ledningen och Stefan börjar fundera på om han är personen som kommer ta GAIS till nästa nivå. Vi har testat det här med att sparka tränare och när Stefan plockades in var kontinuitet ett av nyckelorden. Med kontinuitet ska vi bygga långsiktigt och försiktigt för framtiden. Men hur mycket är kontinuiteten värd när vi riskerar att spela i Division 1 nästa år?
Att vi sitter i skiten igen är inte på grund av att Ladan får spela eller för att Karlsson hängt tvätt på ett par hörnor. Det är något i det kollektiva medvetandet hos den här gruppen som inte stämmer som går bortom de enskilda spelarna, och där bär Stefan i slutändan ansvaret för att gruppen fungerar. Dessutom kan man fråga sig hur mycket kontinuitet det är som faktiskt erbjuds, sedan Stefan tog över har vi prövat i alla fall 4 olika formationer och vad som känns som ett oändligt antal startelvor. En timma innan avspark sitter man fortfarande som på nålar eftersom att man aldrig vet vem som kommer spela eller på vilken position. Är det inte den typen av kontinuitet som behövs för att laget ska kunna växa?

Jag sitter inte inne på någon lösning, ett tränarbyte kanske är helt fel. Så länge som Stefan har truppens fulla förtroende så borde man kanske lita på att laget löser situationen. Jag vill gärna tro att Stefan och spelarna kommer vända på skutan men i nuläget känns det tungt.

Lägg därtill en felbalanserad trupp. Vi har sedan i vintras haft uppenbara luckor i truppen i form av avsaknad av alternativ på den centrala forwardsplatsen och bland mittbackarna. När nu vårens utropstecken Aiham Ousou ser ut att försvinna till Slavia Prag är frågan vem som nu ska säkra upp defensiven tillsammans med Emin. Det hade varit intressant att höra sportchefens resonemang kring att man satsade defensiven på ett låneavtal som gick att bryta i förtid. Vidare känns det väl som att vår nya klubbchef lever en väldigt anonym tillvaro uppe på Gaisgården? Har full förståelse för att mycket av hans arbete inte syns utåt men någon typ av livstecken hade väl varit fint att få i alla fall.

Om det här vore en omgång av kasta gris skulle den sportsliga ledningen just nu stå på ett A-V-G-..

Text: Axel Fälth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *