Krönika: Vargen kommer!

”Fan, vi åker ur i år!”, orden hinner lämna mina läppar innan jag hunnit tänka mig för. Min fru ger mig en menande blick och suckar, jag hade visst lovat att hålla inne på mina domedagsprofetior till i alla fall dom sista tre omgångarna i år. Istället sker det redan i juni och sedan upprepas orden var och varannan helg under resten av säsongen ackompanjerat av min omgivnings himlande ögon och skakande huvuden.

Det börjar bli lite som den klassiska fabeln om pojken och vargen. Har man ropat att vargen kommer tillräckligt många gånger utan att den faktiskt dyker upp så kommer ingen reagera och ta dina varningsrop på allvar när den väl gör det. Det ska ju understrykas att det trots allt varit väldigt nära att vargen kommit de senaste säsongerna, detta eviga balanserandet kring nedflyttningsstrecket som vi tvingats utstå. Men frågan är om det är i år som vargen kommer på riktigt.

Vi är en eller två matcher ifrån att läsa citat från spelare och ledare i stil med ”Nej, vi är inte oroliga” och ”Vi tar en match i taget och kollar inte på tabellen” samtidigt som man själv ligger med magsår och en stor tjock klump i halsen varje helg och våndas inför både våra och bottenkonkurrenternas resultat. Är den sportsliga ledningen, styrelsen och laget uppe på Gaisgården så vana vid den här situationen att man är övertygade att man kommer klara det eller kommer mina domedagsprofetior tillslut slå in?

GAIS är inne i en formsvacka som hållit i sig sedan 5 maj då GAIS inkasserade säsongens första förlust i omgång fem, borta mot Värnamo. Sedan dess har det gått utför, förvisso har vi lyckats vinna tre matcher men detta räcker i min mening inte för att klassa formsvackan som över. Då behöver vi väl i alla fall ta två raka segrar, eller poäng i tre matcher på raken eller något i den stilen. Istället har vi inte lyckats kapitalisera alls på den lilla friska vind av positiva känslor som de tre segrarna frammanat. Istället har det fortsatt på inslagen väg med oroväckande många nollor i resultatraden. I skrivande stund har GAIS förlorat 11 matcher i Superettan, bara en färre än vad man gjorde under fjolårets svaga säsong. Poängmässigt är det såklart underkänt, det är mer eller mindre under all kritik att lyckas slarva bort en så fin säsongsinledning fullständigt.

Det som kanske oroar mig mest är att vi har så förtvivlat svårt att få med oss poäng även när vi gör bra matcher spelmässigt. Jönköping hemma, matchen mot Akropolis och bortamatchen mot Landskrona häromsistens är tre tydliga exempel. Det är matcher där vi till stora delar har bra kontroll, skapar tryck på offensiv planhalva och kommer till en del vassa chanser men får endast med sig en poäng istället för sex-sju. I helgen mötte vi ett skadeskjutet Landskrona som saknade nio (!) spelare i truppen, som trots att dom knappt skapar några målchanser överhuvudtaget i matchen lyckas göra två mål på oss. Detta trots att dom under stora perioder av andra halvlek knappt klarade av att ta sig upp till mittlinjen. Det är en gåta för mig hur GAIS kan vara så fruktansvärt impotenta att man inte lyckas få med sig något från den typen av matcher. Till och med under Peo Ljungs mörkaste dagar, när hela laget framstod som bollrädda och ingen riktigt verkade veta vad dom gjorde, lyckades man gneta till sig oförtjänta kryss och ibland en svettig trea borta mot Frej eller liknande sketgäng.  Spelet ser stundtals bättre ut än på länge men det räcker inte. Det har varit så många, för många, matcher nu där ett givet kryss eller till och med en potentiell seger har blivit en uddamålsförlust och i slutändan kan det mycket väl komma att bli vårt fall när säsongen summeras.

Det är svårt att peka ut någon enskild orsak till varför det ser ut som det gör. Den felbalanserade truppen är en faktor som många pekat på. Varför plockade vi inte in en till anfallare när Ricky skadade sig på försäsongen? Varför tog vi inte in ytterligare en mittback? Hur många innermittfältare kan en trupp behöva? Känslan är att sportchef och sportrådet kommer ha en del jobbiga frågor att besvara när det är dags att summera året.

Stefan Jacobsson har också fått en del kritik för avsaknad av kontinuitet i såväl startelvor som spelsystem. Det ligger väl något i den kritiken, hur ska vi uppnå den ack så efterlängtade kontinuiteten när vi halvvägs in i säsongen fortfarande inte hade en mer eller mindre given startelva? Det har spelats 4-2-3-1, 4-3-3, 3-5-2 och 3-4-3 om vartannat. I senaste matchen mot Landskrona startade GAIS med en trebackslinje men bytte i halvtid till en fyrbackslinje. Tyder det på att Stefan och tränarstaben fortfarande velar och inte vet hur man vill spela, eller på taktisk flexibilitet och självförtroende? Jag vill gärna tro att det handlar om det senare, att laget vid det här laget känner varandra och Stefans idéer så pass väl att det inte spelar någon roll i vilken formation man ställer upp i.


Å andra sidan är det just en tydlig spelfilosofi och identitet som jag som lekman saknat sedan Stefan tog över, jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förvänta mig att GAIS agerar på planen. I derbyt mot ÖIS i augusti blev det smärtsamt tydligt att deras tränarduo, trots att även deras sportsliga resultat sviktat, kommit längre i att implementera sin Lindome-Tiki-taka på ett halvår än vad vi gjort med Stefans spelidéer på 1,5 år.

I slutändan kommer det trots allt vara upp till spelarna på planen att lösa den här situationen. Det är deras insatser som kommer avgöra om GAIS spelar elitfotboll även 2022. Därför är det jag framförallt efterfrågar under säsongens avslutande tredjedel en helt annan inställning och mentalitet än vad vi sett från laget hittills. Jag vill se spelare som hatar att förlora, som blir vansinniga på varje felaktigt domslut och på varje individuellt och kollektivt misstag och som gör allt för färgerna på tröjan. Jag vill se att spelarna förstår att vad dom gör på planen betyder något för alla människorna kring den här föreningen, att det är en viktig del av människors liv. Det spelar ingen roll att dom sitter på klausuler som gör att dom kan gå till första bästa Superettanklubb om den dagen kommer och vi åker ur. Det är vi supportrar som får ärva och leva med resultaten som laget presterar på planen och det är dags för spelarna att visa att dom förstår och respekterar det.

Allt är inte skit dock, en tredjedel av serien är kvar och det är dags för GAIS att vända den negativa trenden. Någonstans vet laget att dom är kapabla att slå alla lag i Sverige på en bra dag, resultaten i cupen mot Malmö och Halmstad var inte bara flyt. Vändningen mot Öster visade att det finns en kollektiv styrka i laget, det gäller bara att hitta tillbaka till den. I spelare som Malkolm Moenza och Jonas Lindberg har vi spelare med den inställning som jag efterfrågar, dom har ett ansvar att ta täten och pusha resten av laget i samma riktning. I Adam Egnell har vi fått in en av våra mest spännande värvningar på flera år. Han har mycket som behöver finslipas och förbättras men herregud vad mycket fotboll det finns i den killen. Är djupt imponerad över de kliv han tagit under säsongen, smått otroligt att han inte spelat på den här nivån tidigare. Målet mot Landskrona var riktigt läckert dessutom, han får det att se så enkelt ut trots att han kommer till avslut med fel fot. Där har vi en talang som jag hoppas att vi håller hårt i. Vi har även en backlinje med Emin Grozdanic i spetsen som fortsätter att gå från klarhet till klarhet, Emin styr och ställer med en pondus som om han hade haft nio-tio seniorsäsonger i benen. Det spelar ingen roll om vi spelar tre- eller fyrbackslinje, det finns en flexibilitet och säkerhet i backlinjen som jag tycker vi saknat tidigare år. Och den där Prince verkar väl ändå ha något? Nog finns det möjligheter att vi ska kunna reda ut det här och om nu vargen faktiskt kommer i höst så löser vi det också, galghumor är väl trots allt vår paradgren.

Vi åker kanske ur i år, men det é la GAIS!

Text: Axel Fälth

2 thoughts

  1. Som liten kille stod jag på Gamla Ullevi och såg Gais vinna över Lycksele med 8-0. Hasse Olsson, som tyvärr nyligen gick bort, gjorde flera mål. Sedan dess har jag plockat på mig ungerfär en miljon gaisminnen av de mest varierande slag och anser mig kvalificerad att skriva dessa rader, allt med syftet att det skall gagna Gais.

    Axel Fählths inlägg är engagerat och välskrivet, men jag tror inte det gagnar Gais. Om ledningen läser det tror jag inte de känner sig styrkta, snarare tvärtom.

    Heja Gais!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *