Krönika: Den perfekta dramaturgin

Foton: Axel Fälth

Vid ett svagt ögonblick under söndagens GAIS-hjälpen lovade jag att skriva en positiv text om GAIS vann höstderbyt. Eftersom jag är en man av mitt ord så kommer här en liten hyllningstext till GAIS, till supporterkulturen och till promenader i höstregn efter en derbyvinst.

Redan någon gång på onsdagsmorgonen kände jag hur nervositeten inför derbyt började smyga sig på. Det var svårt att hålla tankarna i styr när diverse dröm- och mardrömsscenarion spelades upp för mitt inre. Jag försökte skingra tankarna genom en skogspromenad med min son där jag försökte diskutera vad de olika potentiella resultaten skulle innebära för GAIS. Han verkade dock helt oberörd av det faktum att en förlust skulle vara en sportslig såväl som själslig katastrof. Istället uppvisade han ett stoiskt lugn, nästan som att han inte ens begrep vad som stod på spel. Sånt borde man väl begripa när man är 15 månader?

Pulsen la sig inte direkt när jag några timmar senare klev in ett fullknökat John Scotts Stable. Många bekanta ansikten, kramar och handskakningar. Någon skickar en pissljummen öl till mig, sedan en till. Diskmaskinen måste gått varm på ”Stallet” denna kvällen och ölen serveras således ur varma glas. Det känns surrealistiskt att stå där i mina irländska handbojor (en öl i varje hand) och titta utöver den överfulla lokalen. Plötsligt känns det som att tiden stått stilla sedan sista matchen 2019, som att supporterlivet bara stått på paus de senaste ett och ett halvt åren.

Marschen var lika stämningshöjande som vanligt. Vi är så pass många att den främre delen av tåget och den bakre direkt hamnar i osynk med ramsorna, precis som det ska vara. Jag ser ännu fler bekanta ansikten som man genom åren hälsat på och nickat mot, firat mål med och skrikit ut sin desperation tillsammans med. Personer vars namn man inte har någon aning om men som man trots allt känner på något märkligt vis efter många år lutade mot samma ståplatsräcke. Jag har saknat varenda en av er.

Kanske är det när Pungen klättrar upp på stolpen utanför Gamla Ullevi och drar igång ”Å heja Grönsvart!” på sitt patenterade vis som mitt undermedvetna börjar känna att det kanske är något speciellt på gång ikväll.

GAIS Tifo har kvällen till ära levererat ett av de bästa tifon jag någonsin upplevt. Det är verkligen en otroligt hög klass på den delen av vår läktarkultur. När matchen väl drar igång böljar nervositeten upp igen, det känns lite ängsligt på läktaren men när minuterna börjar tugga på så gör även vår sång det. Precis när det känns som att vi börjar komma in i matchen såväl på läktaren som på planen så kommer kallduschen, en solkar straff och 0-1 av Ajdin (vem annars?). Helvete. Den där klumpen av nervositeten som pendlat mellan solarplexus och mitt struphuvud hela dagen faller som en tung sten ner i magen. Allt känns nattsvart. Ännu en förlust på gång, senast vi förlorade båda derbyna mot ÖIS i seriespel var 1972. Men någonstans i mitt inre är jag medveten om att den perfekta derbydramaturgin kräver ett underläge som vänds. Det finns en anledning till att 4-4-målet i vårderbyt 2018 kändes mer som en seger än 3-1 matchen på höstderbyt samma år.

Matchen böljar fram och tillbaka, vi har en ganska fin period mot mitten av första halvlek men får inte riktigt till det samtidigt som ÖIS i ärlighetens namn inte heller skapar några direkta målchanser. I andra halvlek fortsätter det inledningsvis på samma sätt och ju längre tiden går desto starkare blir känslan att det här är på väg att rinna iväg från oss.

När GAIS väl gör sina första byten i 78:e minuten är jag inte ensam på läktaren om att sucka uppgivet. Varför envisas Stefan med att vänta så länge? Ska vi på riktigt plocka ut Egnell? Varför går Ricky före Elfsborgslånet och Hultqvist? Ska vi spela med en mittback på topp igen?

Jag hinner knappt få ur mig hälften av ovanstående tankar innan Ricky Yarsuvat gjort 1-1. 13 sekunder var allt han behövde för att bevisa hur mycket bättre vi fungerar när vi har en renodlad forward på topp istället för en mittfältare. Ricky visar direkt sin styrka, hans förmåga och vilja att ta avslut och hans offensiva postionsspel som gör honom till ett farligt vapen.

När 1-1 kommer så mer eller mindre svartnar det för mina ögon. Eller ja, det svartnar eftersom jag blundar och skriker samtidigt som mina ben viker sig. Jag hålls upp av den klunga människor som jag slängt mig in i. När Ricky drygt tio minuter senare gör 2-1 är euforin vid målfirandet så kraftigt att det får beskrivas som en närmast utomkroppslig upplevelse. Jag har under alla mina år som gaisare aldrig varit med om något mer förlösande. Det var som att alla målfiranden från pandemitiden, all frustration och smärta som den usla formen skapat och alla känslor som bara ett derby kan frammana släpptes lös samtidigt. Det är precis sådana ögonblick som fotboll handlar om. En kollektiv adrenalinkick utan dess like. Som att hoppa fallskärm tillsammans med 1700 personer.


Resten av kvällen förlöpte i ett töcken. De kittlande sista minuterna, frisparken i ribban. Donats debut. Nuha Jattas älgande löpsteg sista sekunderna. Daniel Hultqvist som går in och gör sin bästa match i GAIS-stället. Han totalt dominerar sista tio minuterna, en snudd på felfri insats. Klart man som slutkörd motståndare inte vill springa in i den gubben.
Emins firande framför klacken var otroligt, vad vi alla längtat och drömt om i ett och ett halvt års tid.

Det går inte att klaga på något en sån här kväll. Stefan och laget förtjänar all beröm dom kan få som vänder den här matchen, som inte bara ger oss en derbyseger utan dessutom en derbyseger med den perfekta dramaturgin. En känslomässig bergodalbana som får vrålåken på Liseberg att framstå som sådana där bilautomater som brukar stå utanför köpcentrum i turistorter. Inte ens det iskalla och piskande höstregnet känns besvärande när vi traskar ut i Göteborgsnatten, tvärtom känns det nästan renande och uppiggande. 

När jag efter några segeröl på Stallet kommit hem och pulsen börjat lägga sig lyser telefonens skärm upp av ett messengermeddelande från min vän Linus som likt många tidigare derbyn stått bredvid mig på läktaren under kvällen.

”Fan hände ikväll?”

Text: Axel Fälth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *