Några ord om att gå på matchen

I min bok är gemenskapen som alltid den största anledningen att gå på matchen.

Den känslan förstärktes för egen del bara av resan upp till Uppsala. Människorna runt omkring GAIS kommer alltid vara det viktigaste som föreningen har. Vi gör så att allt det här i slutändan är värt det, just för att vi gör det tillsammans.

Därför borde alla dyka upp imorgon. Man går dit för att alla andra ska dit. För att åtminstone ha lite kul ihop. För att vi kommer sitta och prata om den här matchen tillsammans om tre, tio, och tjugo år. Att ”rädda GAIS”, som vissa talar om, handlar inte bara om att vinna en kvalmatch. Det handlar än mer om att dra ordentligt med folk till Gamla Ullevi, sjunga för färgerna, och visa att GAIS lever i allra högsta grad. Att vi oavsett serietillhörighet kommer fortsätta bygga vår gemenskap, tillsammans.

Av: Oscar Pettersson

Som fotbollssupporter är man dömd till ett liv som passiv betraktare.

Tröjan och färgerna man älskar är helt utlämnat att försvaras av de elva spelarna på planen och man kan inte göra något annat än se på när ens älskade lag står vid ruinens brant. Det man faktiskt kan göra är att gå på matchen, sjunga, stötta, hylla och hetsa och hoppas att de nyckfulla fotbollsgudarna visar läktarinsatsen sin uppskattning.

När folk frågar mig vad det bästa är med att vara gaisare brukar jag alltid svara: de andra gaisarna. Utan den brokiga skara grönsvarta hjärtan jag haft den stora turen att stöta på i livet hade jag aldrig orkat genomlida de senaste säsongerna. Att få dela glädje och sorg med andra är det finaste som fotbollen kan ge. Imorgon gör vi det igen. Och nästa år, oavsett resultat och division, så står vi där på läktaren igen. Tillsammans och med vetskapen att vi på läktaren, vi gav precis allt.

Av: Axel Fälth

Jag är av åsikten att det är okej att vara halvintresserad.


Klart att man är full av beundran och respekt för dom som ger allt för GAIS. Dom som tar ledigt från jobbet, ställer in släktkalas eller missar en väns födelsedag för att i stället resa land och rike runt och följa GAIS på någon risig träläktare. Dom som lägger all sin fritid på de grönsvarta. Ser insidan på bortabussarna mer än sin egna hem.

Men det måste finnas en plats för de halvintresserade. Det måste vara okej att gå på fem-tio hemmamatcher per år och ändå få kalla sig Gaisare. Det måste vara okej att tappa lite intresse när de går åt helvete, eller när en pandemi sätter stopp för publik. Utan dom kan man aldrig växa.

Själv är jag någonstans i gränslandet mellan dessa supportertyper. Jag går på alla hemmamatcher, men syns sällan på bortabussar. Jag engagerar mig ibland ideellt för klubben, men engagemanget tryter ofta när förlusterna duggar tätt på hösten. Jag umgås till och med med Öisare på fritiden.

Jag kallar dom för ”halvintresserade” då det är svårt att kalla någon Gaisare för medgångssupporter. Medgång har som bekant inte synts till på många år. Man kanske kan kalla dom ”kräsna”. Dom går på matcherna som känns roligast på förhand. Premiärer, derbyn och teorin toppmatcher om vi någon gång spelar sådana.

Även om jag önskade att alla dessa ”kräsna” Gaisare, många av dom mina vänner, hade gått på varje match så förstår jag dom. Det är inte helt lätt att ta sig till GU veckan efter 1-4 mot Norrby.

Det jag dock aldrig kommer förstå, eller respektera, är dom som sviker när det betyder som mest. Dom som stannar hemma när föreningens existens som elitklubb står på spel.

Därför riktar sig denna text till just er. Kräsna Gaisare. Ni halvintresserade. Imorgon spelar GAIS sin kanske viktigaste match i modern tid. Då finns inga ursäkter. Om man någon gång kallat sig eller tänker kalla sig Gaisare i framtiden ska man vara där. Från matchminut ett till slutsignal. För förutom folket på läktarna är vi inte så annorlunda än Dalkurd. Eller Skövde eller Akropolis. Utan våra supportrar vinner vi aldrig.

Av: Linus Annlöv

En match vi inte vill spela. En match vi inte borde behöva spela.

Under de senaste årens ökenvandring har jag vid flertalet tillfällen funderat på om det kanske ändå är bättre att vi åker ur. Starta om. Bygga upp klubben. Bygga upp truppen. Men, den senaste veckan har fått mig på andra tankar, för om vi spelar i Ettan, då ska vi alltså försöka vinna en serie enbart för att gå upp i Superettan. Vilket jävla mörker. Så, ta dig till Gamla Ullevi och stötta laget i 90 plus tillägg plus eventuell förlängning. Hör av dig till vänner och familj som inte varit med på ett tag. Alla behövs.

Av: Josef Gullholm

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *