Krönika: Rekviem

Tålamod är en dygd, heter det. Att vara dygdiga verkar inte ha lönat sig för oss. Att som sportslig ledning kräva överseende med vissa svackor för kontinuitetens skull är ett högt spel. Det spelet har man förlorat om det enda man lyckats upprätthålla är förlorarmentaliteten. Hela den här säsongen har känts som att se ett fall i slow motion. Vi visste ju vart det var på väg. Ändå har man inte kunnat sluta titta.

Jag är inte rätt person att bedöma vad som gick fel. Hade jag fått gissa är det i någon mån ett strukturellt problem. Vi har inte byggt en klubbkropp med några buffertkilon och en stabil benstomme. Vi har sminkat och klätt upp ett benrangel och bett till gud att ingen ska lyfta på rocken. Man kan stirra sig blind på ordet kontinuitet, men det finns faktiskt inget värde i att fortsätta ner i en negativ spiral för värdeordens skull.

Det finns något vemodigt i att det yttersta inte är nog, men ännu mer vemodig är tanken på att några kanske inte ens gjorde sitt yttersta. Jag är arg, men jag önskar att jag var ledsen. Sorgen är mycket mer tyngande för den som upplever sig ha orsakat den, och jag hoppas att vår kollektiva sorg tynger de som upplever sig ansvariga för degraderingen. Det är enkelt för ilskans offer att förklara bort den som impulsiva överreaktioner från folk utan sans, men sorgen blir på något sätt helig. Ingen får ifrågasätta sorg, och definitivt inte den som sörjer. Jag vill inget hellre än att spelare, styrelse och sportslig ledning ska förstå bedrövelsen och börja behandla även supporterkollektivets sorg som helig. Varför begär vi inte mer respekt? 

Harry Martinson skriver i Vagnen:

“Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få”

Sorgen är inte utan mening. Sorgen fungerar som ett sätt att utkräva ansvar så länge möjligheterna till glädje förslösas. Det är dess ärende.

Jag tycker egentligen inte om att peka finger. Det kanske bottnar i en konflikträdd ådra eller bara i vetskapen om att jag inte är kompetent nog att bedöma vart det ska riktas. Med det sagt finns det en utmärkt text från igår där anklagelserna riktas väl. Läs den. Jag tror kanske inte heller på enskilda syndabockar som lösning på djupt rotade problem, men förtroendet att leda, spela i och bygga ett lag bygger också på ett ansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret kanske man inte förtjänar förtroendet heller. De som drabbas av vår sorg ska inte se det som ett straff. De ska se det som den djupaste äran. Äras av att vi fortfarande bryr oss. Att vi alltid står kvar. Ni förtjänar det inte. 

Text: Alva Hedlund

5 thoughts

Lämna ett svar till P Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *