Krönika: En hemmablind ryggdunkarklubb

Investera i spelartruppen och skapa en buffert för att minska riskerna med en tight budget. Det är vad GAIS vill göra med de omtalade tre miljonerna som man gått ut och bett om hjälp med att få ihop. Det tog ett par frågor på samma tema på medlemsmötet innan Stefan Tilk från GAIS styrelse förklarade hur det låg till. Något som givetvis hade kunnat (och borde) kommunicerats ut tydligare från första början, och i brist på det förtydligats när medlemmarna omgående signalerade att det behövdes. Pinsamt för styrelsen, absolut, men ingen stor skandal. Snarare är det ett misstag i en lång rad av märkliga beslut som fattats av föreningen. Det är denna rad av snedsteg, felprioriteringar, och annat som i längden skadat förtroendet för den sittande styrelsen, inte en enskild händelse.

Jag har velat skriva ungefär den här texten under rätt lång tid nu, men timingen har inte känts rätt och känslan har hela tiden varit att det är fler grejer på gång. I både positiv och negativ bemärkelse. Dessutom har jag inte riktigt varit säker på vad jag har tyckt om den rådande situationen, varken i perioden efter nedflyttningen och medlemsmötet i början av december, efter diverse samtal och reflektioner senare samma månad, eller under den återuppbyggnad som pågått åtminstone sedan nyår.

Så varför nu? Mestadels för att jag tror att just återuppbyggnaden nu går in i någon typ av andra fas. Början utav året har mestadels handlat om att bestämma vilka personer som skall vara involverade i det arbetet och i vilken kapacitet. Det arbetet har kommit ganska långt, både sportsligt och organisatoriskt. Medlemmarna vet vilka som har lämnat och ungefär vilka som är på väg ut, och en del har anslutit. Fortfarande är det en del pusselbitar som saknas, men arbetet med att hitta dem börjar ändå lida mot sitt slut.

En hemmablind ryggdunkarklubb

Men vi tar det från början. Eller slutet, beroende på hur man ser på de dagarna i december 2021 då klubbens nya sejour i tredjedivisionen blev ett faktum. Några dagar tidigare hade en grupp medlemmar där undertecknad ingick föreslagit för styrelsen, via ett möte med Jonas Andersson, att föreningen borde låta en extern oberoende part granska föreningen. Bakgrunden var såklart de många åren av sportslig besvikelse kombinerat med organisatoriska tillkortakommanden. Styrelsen diskuterade saken och kallade sedan dessa medlemmar till ett nytt möte, där en majoritet av styrelsen deltog, och meddelade att man inte ville göra den granskningen. Huvudanledningarna var den förväntade kostnaden, samt att man var tveksamma till att en sådan granskning faktiskt skulle ge något användbart resultat.

Ett beslut som i mina ögon är smått bisarrt, och blir bara ytterst lite mer förståeligt när man nu vill samla in tre miljoner ytterligare från diverse håll. Men för att slippa älta den kabelbranden till beslut kan vi låtsas att det är fullt rimligt att anta att en sådan granskning inte skulle leda till något. Då är det såklart en onödig kostnad att belasta föreningen med. Det öppnar dock upp för frågan om vem eller vilka som skall vända på den här skutan. För det bör vid det här laget vara smärtsamt uppenbart för alla gaisare att föreningens problem inte bara är sportsliga. Tvärtom skulle jag hävda att de organisatoriska problemen är ännu större. Men de som skall åtgärda problemen är alltså en styrelse som låtit de här problemen bestå i flera år (jag vet, vissa ledamöter blev invalda först förra året). Jag tvivlar. Nog för att det ryktats om att GAIS styrelse varit ett gäng gubbar som mest bara uppmuntrar varandra och dunkar varandra i ryggen förr, även under tidigare konstellationer i styrelsen. Men att vara så här oförmögna att inse att det behövs ett eller helst flera par nya ögon som tittar på de här problemen? Det måste segla upp på någon sorts topplista över hemmablinda styrelser.

Vad har man lyckats med?

Problemen kan säkerligen exemplifieras på fler sätt än inuiterna har ord för snö, men låt oss använda den kritiserade texten som publicerades på hemsidan, ”Vi ska upp igen!”. Tre miljoner kronor vill föreningen samla in, för att mestadels spendera på spelartruppen. Det åskådliggör flera saker, bland annat att GAIS verkar behöva spendera bra mycket mer pengar på sina spelare för att nå sportsliga resultat än vad våra konkurrenter behöver. Något som otroligt nog bekräftades av styrelsen på måndagens medlemsmöte. Det är givetvis vansinne och ett underkännande av sitt eget arbete.

Tre miljoner alltså. ”Utöver redan budgeterade intäkter”. Tre miljoner pesetas till att plöja ner i det becksvarta hål som är GAIS elitverksamhet. Tre miljoner ytterligare för att stärka en trupp som skall konkurrera i en serie där klubbar som Oskarshamns AIK, Utsiktens BK, och Skövde AIK så sent som 2020 omsatte lite drygt sex, fyra, och fyra miljoner respektive. Totalt. För hela sina verksamheter. Nog för att det är dyrare att spela på Gamla Ullevi än på någon jävla vall i Skövde, men kom igen. Nåväl, den här texten kommer redan bli alldeles för lång så vi släpper den bollen just nu.

Men om vi återigen låtsas lite, och antar att det är fullt rimligt att vi skall behöva ha tre-fyra gånger så höga intäkter som våra konkurrenter för att nå bättre resultat än dem. Då börjar det bli så dags att titta på vad man faktiskt har gjort för att försöka få in de här pengarna på andra sätt än ”Swish-kampanjer och andra typer av insamlingar”.

Under förra året var souvenirförsäljningen sämre än på mycket länge. Siffrorna från bokslutet har inte kommit ut än, men alla som hållit koll på gaisare.se de senaste åren har nog en känsla av vartåt förra årets siffror barkar. T-shirtar som designades av ideella krafter till premiären i april beställdes in och såldes först lagom till julmarknaden. Ett helt år har man alltså försakat souvenirförsäljningen och de potentiella intäkterna från densamma. Vidare har försöken att sälja biljetter och locka publik när det återigen blev tillåtet i höstas varit för få och för dåliga. Inför kvalet mot Dalkurd var det först efter att supportergrupper gått ut med en gemensam uppmaning till folk om att gå på matchen, och tryckt på styrelsen om att göra detsamma, som föreningen publicerade en text med samma syfte. Ytterligare tappade intäkter. Hur mycket hade man behövt samla in nu om saker som de här hade hanterats på ett okej sätt förra året?

En sista chans

Men som sagt. Personerna som skall leda den här föreningen i år börjar falla på plats. Valberedningen kommer antagligen presentera sina förslag till styrelsen nu i veckan, utöver de tre som avgått tror jag inte det blir några större förändringar. Den här styrelsen, förstärkta av tre nya förmågor får en sista chans att rätta till de här problemen. Låt oss hoppas att det är den förstärkningen som behövs för att styrelsen skall kunna fatta korrekta beslut och göra rätt prioriteringar oftare. För det finns säkerligen de i styrelsen som inte alltid har hållit med majoriteten när beslut har fattats. Tyvärr verkar de ha varit för få och lyckats övertala sina styrelsekollegor för sällan.

Text: Oscar Pettersson

1 thought

  1. Du verkar vara insatt och jag delar din uppfattning trots att jag vet så lite. Hur kan en klubb med gamla och stolta anor lyckas med konststycket att åka ur elitfotbollen?

    Jag vet så klart inte men det är något som tyvärr är ruttet i föreningen GAIS. Andra lag presterar också dåligt och klart sämre än som tänkt men för vår förenings del gäller det sedan 2011. Det är 10 år av misslyckaden med några positiva händelser men i stort sett bestående av enbart debacle.

    Detta i en klubb som jag ser som ett klassisk lag och som borde kunna konkurera på grund av sina fans och dess hängivna deltagande. Men icke. Märkligt. När vi värvar spelare som gjort det mycket bra presterar de dåligt i GAIS. När vi blir av med spelare som presterat mediokert i GAIS lyfter de i det lag som de tillhör. Märkligt.

    Det kan inte endast förklaras av att pressen av spela i GAIS är större än andra lag i liknande situation utan man måste dessvärre konstatera att klimatet i klubben GAIS missgynnar den enskilde spelaren. Detta är oerhört allvarligt. Dessutom har GAIS ett facit gällande svåra skador och andra skavanker som får oss som lag att framstå som sämst i klassen. Varför? Otur? Javisst, den dimensionen finns men det är nog bara en mindre del i ekvationen.

    Jag älskar GAIS på grund av min pappa. Jag såg min första match på Ryavallen i Borås och gladdes av en 1-0-seger som gjorde att kontraktet i söderettan säkrades i sista matchen.

    Jag vet att GAIS är lite upp och ner och att lidandet är större än glädjen men att 10 år endast fått känna på lidande gör att jag inte känner igen min älsklingsklubb. Det smärtar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *