Krönika: Var har vi GAIS, var har vi ettan?

Sex omgångar in i 2022 parkerar GAIS, omgivna av två nykomlingar, på en andraplats i ettan södra. Hur bedömer vi läget och vad kan vi förvänta oss av GAIS och serien i största allmänhet?

Kanske hade den inledande frågeställningen varit än mer aktuell att diskutera innan förra helgens match mot Torns IF. För efter en drös minimalistiska 1-0-segrar avlöst av en andrahalvlek man vill förtränga mot Ängelholms FF var förvisso poängskörden fortfarande helt ok men GAIS prestationer vacklande och det kändes i största allmänhet svårt att bedöma läget.

I och för sig kändes det än en gång spretigt när Torn kunde peta in en kvittering efter passivt försvarsspel till 1-1 i början av matchen. Men när det var dags för paus en sisådär halvtimme senare stod det 4-1 på resultattavlan och känslan var i största allmänhet att laget till slut fått någon form av islossning.

Jonas Lindberg gjorde lite som han ville, Axel Henriksson pumpade på med sina löpningar in i boxen och Emin Grozdanic strumprullare från långt håll gick via målställningen och in i mål. Det vore såklart onödigt att beklaga sig över offensiven efter fem mål framåt senast. Samtidigt har kanske GAIS två största problem hittills under säsongen varit effektiviteten och valet av fronttrio.

Givet att Ben Morris fortsätter spela ute till vänster i tremannanafallet är det rimligt att anta att den centrala strikerpositionen ska knipas av antingen Michael Kargbo eller Richard Friday. Medan den förstnämnde gjorde sitt första spelmål senast är Friday fortfarande mållös i seriespelet.

Diskussionen är inte dagsfärsk men utifrån att Kargbo och Friday är hyfsat lika spelartyper går det att peka på att GAIS saknar en mer fysisk och “tung” forwardstyp. Detta har ofrånkomligen framstått som ett medvetet val från klubbens sida då Simon Alexandersson, som får sägas ha gjort en vass höst i Grönsvart under 2021, inte erbjöds någon förlängning.

Jag personligen tror inte att detta måste bli ett problem så länge GAIS kan fortsätta trycka upp tempot och bollskickligheten för att ta tidiga ledningar i matcherna. Vad som däremot inte känns lika bra är de scenarier där laget inte får hål på motståndet och behöver jaga mål. Detta blev tydligt på den usla gräsmattan mot Ängelholm där bortalagets kvitteringsforcering, utöver Wängbergs ribbskott, knappast kan oroa särskilt många motståndarlag. Hur GAIS förhåller sig till detta känns fortsatt som en reell utmaning.

Kvaliteten på ettan södra

Kikar man på de lag som på förhand tippats konkurrera om topplaceringarna, så som Oskarshamn, Trollhättan och Falkenberg, framgår det att ingen av klubbarna har skrapat ihop tvåsiffrigt antal poäng hittills. Vi befinner oss som sagt bara en femtedel in i säsongen men allra mest uppseendeväckande är läget för “laget från havet”. Falkenberg spelade allsvensk fotboll för 18 månader sedan och med fyra förluster på sex matcher hittills känns man redan långt bort från en absolut toppstrid.

Även om känslan kanske är att ettan är en serie med ganska stor kvalitetsspridning (all respekt till Åtvidaberg som klubb men när såg vi senast en så uddlös motståndarinsats på Gamla Ullevi?) har det inte krävts några fenomenala poängsskörder de två senaste åren för att nå varken kvalplatsen eller direktuppflyttning.

Utsikten vann serien i höstas på 58 poäng och sedan serien gjordes om till en 16-lagsserie 2018 har det aldrig krävts mer än 60 poäng för att åtminstone nå en andraplats.

Tabelltoppen de senaste åren har sett ut enligt följande:

2021: 1:a: Utsikten 58p, 2:a: Skövde 57p.

2020: 1:a: Värnamo 63p, 2:a: Landskrona 59p.

2019: 1:a Ljungskile: 66p, 2:a: Landskrona: 58p.

2018: 1:a Mjällby 69p, 2:a: Oskarshamn: 57p.

Det är såklart ett hypotetiskt resonemang men skulle i så fall innebära att GAIS behöver ta 15 segrar till på de återstående 24 omgångarna för att skrapa ihop minst 60 pinnar. Det känns såväl möjligt som rimligt.

Till slut en lite ljusare framtid

Även om självbilden som någon slags berättigad allsvensk klubb knappast gynnat GAIS under åren i Superettan (snarare med all sannolikhet det motsatta) är det smärtsamt att spela i tredjedivisionen. Att spela seriematcher mot Qviding och Lindome både är och förblir direkt ovärdigt.

Men med det sagt är det trots allt jätteviktigt för klubben att nu (förhoppningsvis!) få bryta trenden, få vinna majoriteten av matcherna och få bli ett topplag för första gången på ett decennium.

Den knappa tioårsperioden i superettan mellan 2013-2021 som vi kan blicka tillbaka på påminde mest tyvärr om någon slags palliativ vård inför vad som komma skulle. Jag saknar inte ett ögonblick av att se Pär-Ola Ljung som huvudtränare för GAIS eller november-reloada text-tv i hopp om att Norrby förlorar för att undvika plats 13 i superettan. 

Det räcker med att betrakta Öis (på behagligt avstånd) för att dels känna deja vu-känslor, dels känna lättnad över att inte längre befinna sig i den typen av situation som klubb.

Idag har GAIS möjligheten att gå upp i serieledning i jakten på avancemang. Oavsett när nästa sejour i superettan kommer kan den bara bli roligare än den senaste.

Text: Linus Ahlgren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *